Handavtryck.se

Att leva gott

“Det ska va gött att leva, annars kan det kvitta”

Claes Eriksson, Macken 1990

Vi lever i en fantastisk och förvirrad tid. Å ena sidan hör vi hur klimatet börjar spricka i fogarna, å andra sidan satsas miljarder för att “stimulera ekonomin” och öka konsumtionen. Å ena sidan vill många gärna leva hållbarare, å andra sidan översköljs vi av reklam för flygresor till varmare länder.

Hur hittar man en väg som passar en själv? Hur kan man leva gott och göra gott? Är det över huvud taget möjligt?

Den här boken handlar om hur vi som medelklass-barnfamilj växlade ner konsumtionen och växlade upp vårt positiva bidrag till världen. Förhoppningsvis kan vår berättelse inspirera andra att också minska belastningen – fotavtrycket – och öka det positiva bidraget till en rikare framtid – handavtrycket.

Framför allt är det en berättelse om hur jag själv gick från att vara forskare, ingenjörschef och teknikoptimist till att bli trädkramare och ekologisk bonde. Det är en berättelse om att omvärdera sin roll i samhället och vad som gör livet värt att leva.

Teknikoptimisten

”Vi är på rätt väg, men vi går åt fel håll.”

Rolf Vikingson, Chalmerist V45, Överingenjör Volvo, tillika min morfar

Framåt, javisst! Chalmers slogan Avancez lämnar inget åt slumpen. Visst ska ingenjörerna leda vägen framåt mot stjärnorna. Det är ju ingenjörerna som lagt grunden för vårt moderna samhälle. Hur skulle vi ha hittat rätt utan Gustav Dahléns fyrar, eller utan dagens militärtekniska GPS-system? Utan ingenjörer, inga vägar eller broar, flygplatser eller plan, webbservrar eller netflixsuccéer.

Knappas någon del av vår vardag är orörd av sådan teknik som bara fanns i Jules Vernes science-fiction för hundra år sen. Tekniska lösningar gör vardagen enkel och effektiv. Dammsugarroboten och diskmaskinen och tvättmaskinen har kanske gjort mer för jämställdheten mellan könen än demonstrationer och namninsamlingar?

Kommunikation och resor över världen har aldrig varit enklare, bortsett från när naturens problem stör, t.ex. när ett nytt corona-virus kommer och strör grus i den internationella flygindustrins maskineri. Med otaliga appar kan man videoringa vem man vill för en spottstyver.

Det finns en hel drös böcker om varför vi lever i den bästa av tider. Kommunikationsmästaren Hans Rosling skrev en bok om ”Factfulness”, om hur många som kan gå i skolan och läsa och ha tillgång till sjukvård. Steven Pinker skriver att det är den rationella upplysningsideologin från Västeuropa som räddat världen. Nils-Gösta Vannerberg skrev ”Ragnarök inställt” om hur tekniken har en rent religiöst frälsande kraft: Snart är vi i ”det förlovade landet”, ett slags utopiskt himmelrike där alla våra jordiska önskningar kommer i uppfyllelse.

Men det är bara på ytan det ser bra ut.

Ändå gick det åt helvete

Urskogarna fälls, haven töms på fisk och fylls upp med plast, vi fortsätter att öka utsläppen av gifter och koldioxid, arter utrotas i samma takt som när dinosaurerna dog ut – fast den här gången är det det industriella tillväxtsamhället som är banemannen. Och ”naturresurserna” tar slut. Man krigar om olja och vatten.

Hur f-n kunde det bli så?

Jag var själv en ungdomlig tekniknarcissist och framgångsoptimist, som de flesta på Chalmers när jag pluggade där på 1990-talet. Jag trodde vi var på rätt väg. Jag tänkte att det skulle ordna sig, bara vi utvecklade lite mer teknik. Många år senare började jag känna att det var något som skavde, likt grus i skon. Ett falskklingande eko. En fadd eftersmak som jag inte kunde sätta ord på. Och helst inte ville se. Var det min ingenjörsbakgrund som hindrade mig att begripa verkligheten?

Varför minskade artrikedomen när vi har mer och mer precisionsjordbruk och förbjudit dåliga kemikalier som DDT? Varför tog vi inte tag i klimatet? Hur kom det sig att utbrändhet och depressioner och diabetes ökade när vi fick det allt bättre? Hur kom det sig att världens ledare skrev avtal i Paris om att stoppa utsläppen, och sen inte gjorde nåt som gav nån effekt?

Till sist kom jag på vad det var.

Det var jag som var problemet. Jag som flög jorden runt på ”viktiga jobbmöten” och utvecklade teknik för diesellastbilar och flygplan, vindkraftverk och industrimaskiner, allt för att kontinuerligt öka volymer och vinst.

Och många med mig. Alla vi ingenjörer som bara kör på och löser svåra, intressanta, tekniska problem utan att fråga sig: vilka problem borde vi jobba med? Vilka lösningar är rätt för världen? Varför? (Dvs. inte bara fråga: Vilka lösningar tjänar firman mest pengar på?)

Och inte bara ingenjörer – vi är många som spelar viktiga roller i det globaliserade samhället som varje dag gör viktiga val som påverkar åt vilket håll civilisationen utvecklas.

Vi är alla delaktiga och kan alla påverka. Om vi vill.

Framåt, javisst! Men åt vilket håll?

Min självbild fick en ordentlig smocka när jag kom på hur det låg till. En existentiell kris senare började jag fundera på allvar; hur det kunde gått så snett. Både med mig själv och de flesta av mina kursare. Vi var ju några av landets smartaste unga människor, som tanklöst började jobba med krigsmateriel, lyxbilar och konstgödsel. Produkter som ökar belastningen på planeten. Som förstör klimatet och förgiftar vattendragen.

Hur kunde det bli så?

Och vad borde vi egentligen pyssla med, vi som borde vara de vuxna i rummet?

Vi borde väl inte bara titta på, från våra priviligierade positioner, när klimatet kraschar och korallen dör? Vi ser ju alla att fisken i haven tar slut och insekterna i naturen försvinner – men vad gör vi åt det?

… läs mer i boken …